Dödsritten

Dödsritten
Maggie Stiefvater
Övers Carina Jansson
B. Wahlströms2012

I Dödsritten låter Maggie Stiefvater myten om de magiska och fruktansvärda vattenhästarna få liv. Vattenhästarna går enligt olika länders legender under flera namn, här kallas de capaill uisce. De spottas upp av havet i november månad, livnär sig på kött och är extremt svåra att tämja – men de är också snabba som vinden, vilket har gett upphov till det årliga Scorpioloppet. Turister kommer vallfärdandes från fastlandet, ut till den karga ö som kallas Thisby, för att delta i loppet och öns invånare är likaledes frälsta vid denna novembertradition. Fyra år i rad har loppet vunnits av den unge Sean och hans röda hingst Corr. Men detta år sker något oerhört, något som alla deltagare protesterar mot – för första gången någonsin anmäler sig en flicka till loppet. En fattig föräldralös flicka vid namn Puck Connelly.

Puck bor med sina bröder på en liten gård som ägs av den rikaste mannen på ön. De har inte mycket och de saknar sina föräldrar som dog ute på havet ett år tidigare, uppätna av capaill uisce. Men de har varandra, en bil och den vanliga ridhästen Dove, Pucks ögonsten. När flera problem plötsligt tornar upp sig på Pucks himmel bestämmer hon sig, högst impulsivt, för att tävla i Scorpioloppet och en vild och farlig väg öppnar sig för henne. Många starka män har dött i loppet genom åren och många kommer att dö nu, ihjälbitna eller utdragna till havs och dränkta av vattenhästarna. Deras rätta element är havet och så fort de vädrar saltvatten blir de livsfarliga.

Samtidigt korsas Puck och Seans vägar. Sean arbetar för den rika mr Malvern, tränar hans hästar och tävlar för hans stall i loppet. Seans högsta dröm är att vinna tillräckligt mycket pengar för att köpa loss Corr från Malvern, medan Puck tävlar för att rädda familjens hus och tillvaro. Men bara en kan vinna och för att göra det måste man överleva.

Dödsritten är en bok man (jag) sträckläser. Jag avgudar idén som ligger till grund för romanen, den karga ön och dess dödligt farliga hästar. Språket är fantastiskt, översättaren Carina Jansson har uträttat små mirakel med sina välformulerade meningar och ord. Bara det gör boken till en fröjd att läsa. Och visst utspelas en vacker kärlekshistoria också; inte bara den mellan bokens huvudkaraktärer, utan hela berättelsen är en kärleksförklaring till hästarna de rider och ön de bor på. Jag önskar dock att själva loppet hade fått lite mer utrymme, att det fick vara lite mer utdraget spännande och en något längre andan-i-halsen-läsning. Men som helhet spelar det ingen roll, den här boken bör läsas av alla som uppskattar en riktigt, riktigt bra berättelse och jag ser fram emot att fortsätta stifta bekantskap med Maggie Stiefvater, och då i synnerhet genom Kretsen som kommer i vår.

—

Sofia