Prom & Prejudice

Prom & Prejudice
Elizabeth Eulberg
Point
2012

Lizzie är en av två stipendiater på prestigefyllda Longbourn Academy utanför New York. Hon är där för att hon vill bli bäst på det hon älskar, att spela piano. Hennes bästa vän (och egentligen hennes enda vän förutom den andra stipendiaten, Charlotte) är hennes rumskompis Jane. Janes stora kärlek, Charles Bingley, har precis återkommit från en utbytestermin i London, och allt är frid och fröjd. Eller ja, det skulle vara det om bara Charles intrigerande syster och hans nedlåtande bästa vän, Will Darcy, kunde låta bli att lägga sig i. Tyvärr får Lizzie sällan (aldrig) som hon vill, och sakta tvinnas hennes liv ihop med den mest irriterande killen hon någonsin haft oturen att träffa.

Jämförelser med originalet är oundvikliga, för boken är inte bara baserad på Austens intrig, utan även alla namnen är återanvända, vilket gör att förväntningarna byggs upp innan läsningen. Giftermål är visserligen utbytt mot en bal, säsongens höjdpunkt på Longbourn, men de styrande normerna och småaktigheten finns kvar. Det är roligt att återse omtyckta karaktärer i nya miljöer och den isolerade världen som en internatskola utgör motsvarar fint den instängda världen som den engelska överklassen hade att röra sig i under regency-eran.

Jag är en sucker för berättelser som utspelar sig på internatskolor, och Prom & Prejudice är inget undantag. Lizzie har en helt annan bakgrund och helt andra ekonomiska förutsättningar än de andra tjejerna på skolan, något de inte är sena att använda sig av när de försöker trycka ner henne. Det är systematisk mobbning och Lizzie står ut på grund av Jane, som känns som en syster, och på grund av en fantastisk pianolärarinna och skolans goda historia av att producera virtuoser. Men när hennes studiefokus helt plötsligt störs av pojkar, lögner och rykten blir livet mycket mer komplicerat.

Jag saknar verkligen Mr Bennet i den här versionen och (det här trodde jag aldrig att jag skulle skriva) jag saknar den otroligt jobbiga Mrs Bennet också. De visar så tydligt den bakgrund som format alla syskonen. Som tur är så Lydia precis lika vidrig här som i originalet, och Jane och Charles är lika snälla, försiktiga och godhjärtade.

Det är svårt att skriva något som till så stor del baserar sig på ett älskat verk. Det är tyvärr ganska svårt att läsa också, för även om Eulberg tolkar händelser på nya sätt, och flyttar över dem fint till en snobbig internatskolemiljö, så är det för mycket som saknas. Lite över 200 sidor med luftig layout gör att jag önskar att det fanns mer. För hon får verkligen till de där ögonblicken mellan Will och Lizzie, när hjärtat vrids till för att inget blir som det ska (trots att jag vet hur det slutar tycker jag om att våndas med huvudkaraktärerna). Prom & Prejudice är som en rosa och fluffig sockervadd, underbar när man äter den men slut alldeles för fort (ni som äter er sockervadd långsamt, bara go with the flow). Kanske är det för att Eulberg, som även skrivit populära The Lonely Hearts Club, är van vid det formatet men mer detaljer och mer djup hos karaktärerna hade fått Prom & Prejudice att ta steget från gosig till ett måste för de som tycker om att uppleva Austens värld i nya tappningar.

—

Malin