Kaninhjärta

Kaninhjärta
Christin Ljungqvist
Gilla Böcker
2012

Jag har väntat lite med att skriva om Kaninhjärta. Väntat, funderat, smält och funderat lite till. Och vad jag har kommit fram till är att det här tamejtusan är 2012 års hittills bästa bok.

Tvillingarna Anne och Mary är som fiktionens tvillingar brukar vara – lika till det yttre, som natt och dag inuti. Anne är berättaren, den lugna och eftertänksamma, som ständigt oroar sig för Marys välmående och psykiska hälsa. Mary har nämligen förmågan att låna ut sin röst till spöken. Efteråt minns hon ingenting av vad som skett, medan Annes oro och ångest växer sig allt större för varje gång spökena siar om felaktiga vägval som kommer att leda till Marys självmord.

När tjejerna rymmer till Göteborg för att tillbringa sommaren i sin bortresta pappas lägenhet träffar de Emilia. En kvinna som leder en medial grupps sökande efter en försvunnen flicka och tvillingarna blir omedelbart indragna i detta genom sina förmågor att kommunicera med andevärlden. Men hur pålitliga är dessa spöken egentligen? Och vad har hänt med den lilla flickan? I takt med att deras sökande trappas upp tätnar mystiken och Emilia blir alltmer oberäknelig i sina försök att spela ut tvillingarna mot varandra, samtidigt som Anne desperat gömmer undan alla vassa föremål i Marys närhet. Sådant som kan användas för att ta livet av sig.

Debuterande Christin Ljungqvist har skapat en suggestiv och spännande, gåtfull, obehaglig och bitterljuvt vacker roman; allting på samma gång och jag fascineras och trollbinds vid sidorna. Alla formuleringar, metaforer och liknelser som används; de träffar mitt i prick och är så rätt, så oändligt vackra och målande. Jag älskar också hur Christin lägger in små spänningshöjande meningar om en förestående katastrof – är det oundvikligen så det kommer att sluta eller finns det andra vägar? Karaktärerna, och då i synnerhet Mary och Anne, är mycket trovärdiga. Jag sympatiserar med Anne i hennes ängslan över att systern kommer att skada sig själv – systern som utan omsvep säger att hon velat dö sedan hon var barn. Annes konstanta letande efter potentiella självmordsvapen, knivar, gem etc, och det obehag detta letande skapar  förflyttas till läsaren och jag känner ett sug av fruktan i bröstet. (Låt detta gå bra!) Men trots den symbios tvillingarna lever i och trots all oro, hyser Anne ibland en avsky gentemot Mary. En hatisk frustration över Marys destruktivitet, ansvarslöshet och impulsivitet. Och inte minst över det faktum att hon kanske en dag kommer att välja att lämna Anne.

Det här är en bok som kommer att stanna kvar hos mig länge. Om inte  för alltid.

—

Sofia