Dystopiska ungdomsromaner

Jag har en fascination för dystopiska och postapokalyptiska världar. Det finns fortfarande inga säkra siffror på hur många gånger jag faktiskt sett Resident Evil: Extinction eller funderat över 1984 och en värld baserad på krigets och övervakningens mekanismer.

Dystopi i YA är inte ovanligt, och under 2010 uppmärksammades det och benämndes som en trend. Jag vet inte om det har med statistik att göra eller enskilda uppmärksammade verk (t ex Hunger Games). Det som är säkert är att listan på dystopiska ungdomsromaner från de senaste åren kan göras imponerande lång. Bart’s Bookshelf har över 50 stycken titlar med läsarbeskrivningar. Publishers Weekly har samlat dystopier för ungdomar utgivna från hösten 2009 fram till 2012. Och precis som PW skulle jag vilja påstå att den dystopiska trenden fortsätter starkt under 2011. Till exempel Lauren Olivers Delirium om en värld där kärlek vaccineras bort, eller Wither, där vetenskapen har begränsat människans livslängd så att ingen kan leva mer än 25 år (bägge böckerna är första delen i planerade trilogier). Eller varför inte Ashes (anar vi ett namntema här?) som fokuserar på vad de överlevande från postapokalyptiska katastrofer går igenom (läs den spännande intervjun med författaren som har en minst sagt brokig bakgrund). Egmont USA, som ger ut boken, gör detta till sin största YA satsning någonsin med en jättestor upplaga och en hektisk författarturné.

Vad är det då som lockar i beskrivningarna av samhällen där ingenting längre fungerar, eller fungerar så väl att människan på många sätt är överflödig? För mig tror jag det är tankeverksamheten. Det är svårt att glömma eller ignorera en värld där tillvaron är så extrem. Det är också en skräckblandad förtjusning. Hur hamnade mänskligheten där? Kan det bli bättre? Hur skulle mitt liv se ut om jag hamnade i den situationen? (Mycket illa är svaret, mina postapokalyptiska färdigheter är lika med noll.)

Men är de dystopiska berättelserna bara en kortlivad trend, eller är de här för att stanna? En del skulle argumentera att de aldrig försvunnit, att dystopier i en eller annan form alltid har funnits. I en artikel på PopMatters pekas det på det inflytande YA har på vuxenlitteratur. Innebär det att vi då kommer att få se mer dystopier överallt framöver?

Dystopier brukade ses som en del av sci-fi utbudet. Jag skulle våga påstå att det tagit steget till en helt egen genre, med inslag från så många olika håll att det kräver en egen kategori. Och så länge vi kan använda litteraturen för att bearbeta våra rädslor, drömmar och mardrömmar inför stora förändringar i världen så tror jag dystopin kommer stå stark.

—

Malin