Kurt Cobain finns inte mer

Kurt Cobain finns inte mer
Hanna Jedvik
Rabén & Sjögren
2012

Minns ni när jag under en av utmaningsdagarna skrev om hur jag älskar att markera ord, meningar och stycken i böcker? I Kurt Cobain finns inte mer vill jag markera var och varannan rad, jag vill citera hela boken här och nu i detta inlägg och jag är glad att Hanna Jedvik har skrivit ytterligare en roman som jag inte läst, debuten Snart är jag borta (2010), men jag är också ledsen att hon bara har skrivit två böcker, för jag vill ha mer, mycket mer. Hon har kort sagt en stil som tilltalar mig. Det är poetiskt, varmt och vackert, samtidigt som det är rappt och ungdomligt, känslosamt och sorgligt.

Berättelsen utspelar sig från 1992 till 1995, under den gymnasietid då Lovis och Alex blir bästa vänner, och hur de närmast växer samman och blir ett. Något som Lovis pojkvänner tvingas stå ut med. Vill de ha henne får de hennes killkompis Alex på köpet. Alex som är en destruktiv och impulsiv  konstnärssjäl med jobbiga hemförhållanden, som hänger sig åt musiken och att skapa med händerna. Och som inte vågar komma ut ur garderoben i en tid då nästan ingen vågade göra det, i en tid då det fortfarande var sorgligt tabubelagt.

Jedvik fogar skickligt samman hur viktiga Lovis och Alex är för varandra, hur djup deras kärlek är, även om den aldrig kan bli något annat än på vänskapsnivå. Tillsammans glittrar de. Men trots att Lovis finns där för Alex, genom alla svackor och humörsvängningar, vilar något mörkt över hans inre. Något som inte kan trollas bort med ömhetsbetygelser, närhet och löften om att alltid vara där, alltid vara hans bästa vän. Och ibland orkar hon inte, ibland försöker hon hitta på undanflykter att inte höra av sig, inte svara på samtal och inte gå dit Alex för tillfället bor hos sin kille. Men i slutändan gör hon det ändå, känner sig skyldig och ansvarig för honom. Vill att han ska må bra och bli sig själv igen när han är nere i avgrunden och tassar.

Jag älskar tonen och tilltalet. Alex är duet och Lovis är jaget. Allt som händer och allt som berättas riktas mot ett du, som är Alex. Det är så fint, så rörande och så vemodigt. Det här är en riktigt, riktigt bra bok med alla sina musik- och och tidsreferenser, en enastående bitterljuv vänskaps- tillika kärlekssaga, som aldrig grottar ner sig i onödiga detaljer utan som bara flyter på och får läsaren att i sin tur flyta med, i en språkdräkt som är beundransvärd.

—

Sofia