Skip to content

Millan

16 december, 2012

Millan
Pia Hagmar
B Wahlströms
2012

MillanNär jag var på barnboksfrukost på B Wahlströms i veckan fick jag bland annat två böcker för den lite yngre målgruppen, 9-12 och 12+. Gemensamt för dessa två böcker är två saker. Dels handlar de om djur (den ena om hästar och den andra om tigrar) och dels konstaterade jag omedelbart att detta är två böcker som kommer att få mig att gråta. Nu har jag läst hästförfattaren Pia Hagmars första bok om Millan och kan således meddela att ja, jag grät cirka hela boken igenom. Inte för att den är ofantligt sorglig eller ens fantastiskt fin, utan mest för att böcker om djur och djurälskande huvudkaraktärer har den effekten på mig. Ungefär som när jag ser om Disneyfilmer och börjar gråta redan när filmen börjar – för att jag vet hur fint och snyftigt den kommer att sluta. Detta är min skada.

Boken om Millan är för snäppet äldre barn än vad Pia Hagmar vanligtvis skriver för. Millan går i sjuan och är en riktig hästtjej, som lever för stallet och hästarna och drömmer om att bli världens bästa ryttare. Hon extraknäcker i Mariannes stall där hon mockar, fodrar, släpper in och ut och ibland, när Marianne har tid, får Millan rida hennes fina dressyrhäst Lucifer. I stallet finns också de två inackorderade ponnyerna Dante och Krabat som ägs av Linnéa och Annie, två tjejer som är ett år äldre än Millan och spelar i en helt annan liga. För de ÄGER ju sina hästar och har föräldrar som skjutsar dem till tävlingar. Millan däremot har en mamma som fallit djupt ner i depressionens avgrund och en pappa som super.

Pia Hagmar beskriver med enkla medel hur det sociala spelet ser ut mellan unga som kommer från olika sociala situationer. Flickorna i stallet, i synnerhet den bitchiga Linnéa, anser sig ha rätt att köra med Millan, få henne att göra alla de där jobbiga sakerna de själva inte har tid eller lust att göra. Detta för att Millan inte har någon egen häst – och för att hon låter dem köra med henne. Men det är Millan fullt medveten om. Hon gör det ändå, oftast med glädje, bara för att få vara med hästarna. Hemma är det mest skrik och bråk mellan hennes föräldrar. Ändå dras hon tillbaka, skuldmedvetet, på grund av sin lillebror som hon älskar, om möjligt, ännu mer än hästarna. Lillebror Josef som mamma glömmer att hämta på dagis, glömmer att ge mat och ”glömmer” att trösta när hon försvinner ner i avgrundsdjupen och inte gör något annat än att stirra tomt ut i intet. Ansvaret för Josef faller således på Millan, 13 år gammal.

Jag gillar att ingenting i den här boken är antingen eller. Den dumma är inte heldum, och den lyckliga är kanske inte lycklig rakt igenom. Faktum är att den känns otroligt väl underbyggd, äkta och trovärdig, trots sitt pyttelilla omfång på 123 sidor. Millans föräldrar har, efter att pappan blev arbetslös för flera år sedan, gått ner sig totalt. Mamman tycker att livet att pest och pina och att hon själv är värdelös, och pappan är full för jämnan – ett växelvis kärleksfullt och aggressivt fyllo. Millan skäms för dem lika mycket som hon älskar dem och hon är obrottsligt lojal, avslöjar inte med ett pip för någon om hur hennes hemförhållanden ser ut (trots att folk försöker). Så ibland kommer sådana där små ögonblick då mamman är den som tröstar, pratar och bryr sig och då känns det bra i mitt läsarhjärta. Och ungefär där är boken slut och jag måste vänta till i vår för att läsa fortsättningen.

Sofia

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: