Skip to content

Kära medelgoda ungdomsroman

9 september, 2012

Med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur.

Så avslutade Jens Liljestrand sin recension av Sara Kadefors Kast med liten kniv i torsdagens DN (6 sep). Ursäkta, men va? Självklart möttes han av ett hav av protester. Johanna Ögren försökte ställa honom mot väggen på Twitter, något som han ganska osympatiskt slingrade sig ur genom att ställa en motfråga (och sedan upphöra att svara överhuvudtaget?). Ungdomsboksförfattaren Johanna Thydell kommenterade upprört recensionen och fick stort medhåll på Twitter. I morgon publicerar DN hennes kritik angående detta – får icke missas!

Att en skribent och kritiker som Jens Liljestrand har denna syn på ungdomslitteraturen är förstås sorgligt. Och inte minst otroligt inskränkt. Ungdomsromanens ämnen må vara åldersförknippade och språket må vara mer följsamt och i viss mån enklare än viss skönlitteratur för vuxna. Den som önskar utvidga sitt vokabulär med tjusiga ord på hög svårighetsnivå vinner kanske inte så mycket på att läsa Thydells eller Kadefors ungdomsromaner alltså. Men den som vill uppleva ett skickligt utlagt mönster av händelseförlopp och karaktärer med djup har allt att lära av dessa två.

I ungdomsboken överöses vi av igenkännande faktorer, vi som kanske inte längre är ca 15, men som ännu har minnet av hur det var i behåll. Och vissa känslor lever i högsta grad kvar inom oss, oavsett ålder, oavsett allt. Vi läser inte dessa böcker för att vi är infantila, vi läser dem för att de ger oss något. För att en bra ungdomsbok innehåller allt en bra vuxenbok gör och mer därtill. Här finns ett driv, en grad av underhållning och intressenivå som vuxenboken kan ha svårt att efterlikna, till följd av sina ibland långa intetsägande passager och en författarintention som tassar kring ordet ”krånglig”. Men ingen bok går att passa in i kategorin ”sammalikadan”. En bok som riktar sig till en vuxen publik kan vara nog så enfaldig och enkel i språk och uppbyggnad, men ändock kallas skönlitteratur och placeras i vuxenhyllorna. Varför? Sedan har vi de ungdoms- och unga vuxna-böcker som till både innehåll och språk ter sig extremt utmanande – och ändå rynkar folk på näsan och säger: ”Ungdomslitteratur? Det har jag inte läst sedan jag var tolv, bevare mig väl.” Jaha ja. Tillåt mig kalla dig insnöad.

Häromdagen skrev jag om att YA fortsätter att växa, utifrån en artikel i LA Times. Detta bygger på faktiska siffror och de insatta hävdar att allt fler människor i vuxen ålder låter sig svepas med i litteratur som initialt avsetts för unga. Crossover och crossunder blir allt populärare, vilket är fantastiskt roligt, eftersom det innebär att allt fler får chansen att uppleva välskriven, experimenterande och väl underbyggd  litteratur. Att det fortfarande existerar pretentiösa surkartar som inte förstått ungdomsbokens storhet är synd, men låt gå för det. Det är inte vi som går miste om god litteratur.

Med detta sagt; missa alltså inte Johanna Thydells svar på tal i morgondagens DN! Och fortsätt att läsa bra litteratur. Ungdoms och vuxen, altogether. Ty vi exkluderar inte. En bra bok är en bra bok.

Sofia

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 9 september, 2012 2:00 e m

    Jag är 23 år och jag kan nog räkna antalet ”vuxenböcker” jag läst på mina två händer; antalet jag läst frivilligt på en hand.

    Jag har bättre språk än mina föräldrar, och betydligt bättre språk än mina jämnåriga kompisar som bara läser ”vuxenböcker”. Att jag läser böcker jag tycker om gör att jag läser mycket – till skillnad från om jag tvingat mig själv att läsa böcker som inte tilltalar mig ett dugg.

    Jag kommer aldrig förstå de som tycker att man ska läsa ”vuxenböcker” för att ”””utveckla sitt språk””” och ”””mogna””” eller vad nu mina högstadielärare använde för argument. All läsning är bra läsning, det är inte svårare än så.

  2. 9 september, 2012 5:20 e m

    Suck. Påminner mig om vad som stod i lokaltidningen efter att Jenny Jägerfeld vunnit Augustpriset:

    ”Om priset är början för en vuxenförfattarkarriär för Jenny Jägerfeld återstår att se. Det är i varje fall ingen dålig plattform.”

    Som om det är allas ambition att skriva vuxen. Som om ungdomslitteratur är det där lätta, oseriösa och utan djup som läsare och författare ägnar sig åt innan de växer upp och går vidare till den riktiga litteraturen. Som att hon med Augustpriset visat att hon var bra nog för att skriva vuxenböcker/uppnått allt som fanns att uppnå med ungdoms och kunde gå vidare och bli tagen på allvar.

    Mer YA åt folket!

    • 9 september, 2012 9:03 e m

      Herregud, skrev de verkligen så?! Det ramaskriet som följde på det uttalandet önskar jag att jag varit en del av …
      /Sofia

  3. 9 september, 2012 10:44 e m

    Vad trött jag blir. Varför ska ungdomsgenren vara något slags b-lag? Har bara DN på helgerna så jag hoppas att Johannas mothugg går att läsas på nätet.

Trackbacks

  1. Thydells svar till Liljestrand « Unga böcker
  2.   Är ungdomsböcker helt enkelt lite sämre? | Barnboksprat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: