Skip to content

Varma kroppar

12 juni, 2012

Varma kroppar
Isaac Marion
Mix Förlag
2012

I Isaac Marions berättelse om en minst sagt annorlunda zombie bygger han upp en värld där apokalypsen kommit och gått och kvar finns otaliga mängder av zombies och några få människor som isolerat sig för att överleva. På en flyplats möter vi R, som precis som alla andra zombies inte kan minnas sitt namn eller sitt förflutna.  Det hindrar honom inte från att spekulera, även om det mesta som flyter genom hans hjärna känns meningslöst. Det enda som verkligen driver honom är hungern, efter blod, hjärnsubstans och liv. Det leder honom till mötet med Julie, en högst levande flicka, skör som en fågelvinge. R ser henne precis efter att han satt i sig hennes pojkvän, Perry, och hela hans jag flödar över med Perrys minnen och drömmar. Det leder R till att göra något så ovanligt som att skona hennes liv och ta med henne hem till sin lilla inmutade del av flygplatsen. Men när en zombie med egendomliga funderingar hamnar i närheten av en flicka med outsinlig livsglöd händer något ingen kunde har förutsett.

De första sidorna kämpar jag emot. Jag vill inte känna sympati för något som gör mig så rädd och fylld med avsky (jag menar, hur ska jag överleva zombieapokalypsen om jag inte kan förgöra hotet för att jag funderar på om de har ett rikt inre känsloliv?).

Men hur kan man motstå R? Hans sorg över att det som finns inom honom aldrig kan förmedlas genom förtvinade stämband? Hans förtvivlan över att ingen zombie minns vem de har varit och hans ilska över att tiden känns som den står stilla när man är död, trots att hungern alltid lurar?

Marion beskriver den övergivna flygplatsen så att jag kan se den inom mig men mästerverket är superarenorna, de platser där människorna har samlats i små samhällen efter resten av världen gått under. Det är inga vackra samhällen utan de drivs av nödvändigt ont och vapen är alltid bättre än musik. Jag längtar efter att få se filmatiseringen, Warm bodies, som kommer ut 2013.

Mot slutet av boken kommer tanken, är det en allegori? Ett enda stort tankeexperiment för att tvinga läsaren att fundera över sin egen värld? I så fall fungerar det utmärkt men det är också en komplett berättelse i sin egen rätt. Framförallt är det poesin i språket, de flödande meningarna trots zombiernas stapplande språk, som fångar mig. Perrys tankar svävar i R och i mig och Rs lycka är min.

Varma kroppar fick mig också att göra något jag inte gjort på många år; jag vägrade släppa boken efter att jag klivit av bussen och läste helt sonika gåendes (Warning! Do not try this at home kids!). Jag var en fullkomligt uppslukad trafikfara.

Det finns en darrning i våra ben, det skälver som om själva jorden tar ny fart och snurrar iväg bort i okända omloppsbanor. Läskigt, eller hur? Men säg nånting fantastiskt som inte kändes läskigt till en början?

Malin

Psst, kika hit! Ni vet väl att det inte är någon vanlig vecka? På torsdag fyller Unga böcker ett år, så håll ögonen öppna, det kommer överraskningar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: