Skip to content

Rites of passage – böckerna vi aldrig läste (jag svär!)

10 februari, 2012

Om jag säger Harlequin, vad tänker du på då?

Jag gissar att det inte är förlagsverksamheten, som omsätter lika mycket per år som hela den svenska bokmarknaden (7 miljarder kronor). Snarare tror jag att du kan ha tänkt på dånande damer tillbakalutade i en mans starka famn (med svallande hår, vars färg av någon anledning aldrig matchar karaktärens egentliga hårfärg, mystiskt det där). Om du tänkte på Harlekinen i Commedia dell’arte får du pluspoäng, men kommer antagligen inte identifiera dig särskilt mycket med resten av inlägget.

De flesta av oss har smugit med en eller annan Harlequin-bok i våra liv (eller någon annan inte helt accepterad läsning). Men vad går de ut på, dessa böcker som omsätter samma typ av pengar som ett mindre lands BNP?

Grundintrigen: Flicka och pojke möts, blir kära (fast avslöjar det sällan), problem uppstår, problem löser sig (på de sista 20 sidorna ungefär), alla lever lyckliga. Nu för tiden kan huvudpersonen vara en man (flämt!), det kan finnas barn eller ex-makar med i bilden och oftast gör huvudpersonerna mer än att kyssa varandra. Det finns Harlequin Teen, och min personliga favorit, Paranormal Romance. (Titta på omslaget till Dating the Undead, blir inte ni rädda? Jag blir rädd.)

Låt oss inte heller glömma Regency Romance, den hopplöst romantiska versionen av Harlequin, för evigt fast i den viktorianska eran och definierade av sin kärlek till Jane Austen. Eller FLN-litteraturen (flärd, lyx och njutning) med Jackie Collins som den okrönta drottningen på tronen. Min personliga favorit i den kategorin är dock Jilly Cooper, som lyckas förmedla det brittiska samhället och klassproblematiken på ett fantastiskt vis, samtidigt som alla är förfärligt dekadenta.

Och varför läser vi? Tja, jag kan inte svara för någon annan, men mellan åldern elva och fjorton kunde jag läsa flera Harlequin och Regency Romance i veckan. Det var en sport att hitta olästa (och inte alltför hopplösa) versioner på loppis (eller de bakre raderna i mammas bokhylla). Jag visste också att oavsett vad som hände under bokens gång, vare sig det var kidnappande pirater, förskräckliga baroner, elaka chefer eller hemliga kärleksbarn, så skulle allt sluta lyckligt. Och det lyckliga slutet har sin egen magi.

Sedan tror jag också att det handlar om en typ av övergångsrit, att vi vet att det är böcker vi inte borde läsa men vi gör det ändå. Att läsa förbjudna böcker (”De fördärvar barnen!”) framstod alltid som otroligt mer lockande än att läsa något annat.

Så, läste ni någonsin såna böcker? Eller tänkte ni på Commedia dell’arte vid ursprungsfrågan?

Malin

4 kommentarer leave one →
  1. Zachan permalink
    10 februari, 2012 9:35 f m

    Jag har läst och har inte direkt så mycket emot dem. De är helt okej även om jag inte direkt älskar de pasionerade sexscenerna. De får gärna hålla sig på en någorlunda rumsren nivå :P

    • 10 februari, 2012 11:23 f m

      Jag tror det är därför jag tyckte så mycket om Regency Romance, det höll sig till outtalad kärlek, blickar och tyst lidande :). Mer spänning än när alla kort är lagda på bordet, även om realisten i mig suckar över avsaknaden av effektiv kommunikation ^^.

      /Malin

  2. 10 februari, 2012 4:03 e m

    Tror faktisk aldri jeg har lest en Harlequinbok, men har derimot dyrket billige pocketwestern som Morgen Kane og Sexy western-bøkene i de unge år. Der er grunnstrukturen litt annerledes, men like karikert som i Harlequinbøkene, dvs tøff mann kjemper for en sak (ofte egoet), møter mange farer, møter kvinner som han forfører som resulterer i mer eller mindre eksplisitte sexscener, og har til sist en shootout der han vinner og rir videre på livets uendelige opplevelsesrike landevei. Poenget er vel kanskje – uten å ta munnen altfor full – at harlequinbøkene forholder seg til stereotype essensialistiske kvinnelige forestillinger, mens westernbøkene forholder seg til like stereotype oppfatninger av det mannlige kjønnet.
    Samtidig skal man kanskje ikke undervurdere harmonien i disse bøkene. Heltene klarer seg. De som fortjemer å vinne – vinner. Bad guys taper, og til sist lever heltinnene/heltene lykkelige resten av livet. At kvinnen lever lykkelig i et forhold, mens mannen lykke ligger i å være alene klar for nye eventyr, sier noe om 60-tallsinspirerte synet på kjønn som ligger i til grunn for bøkene.

    oh well.

  3. 10 februari, 2012 8:54 e m

    Jag kan säga att jag läser den här sortens böcker när jag behöver läsa om lyckliga slut. Ibland behöver man det. Ibland funkar de här böckerna också som substitut för choklad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: