Pojkarna

Pojkarna
Jessica Schiefauer
Bonnier Carlsen
2011

– Jag läste ut en bok nu på morgonen.

– Hur var den?

– Helt fantastisk. Och jätteudda.

Efter att ha funderat länge och väl har jag beslutat mig för att den korta konversationen jag hade med min sambo vid frukosten beskriver Pojkarna alldeles utmärkt. Jag tyckte mycket om Schiefauers förra (och första) bok, Om du var jag. Jag tyckte ännu bättre om den här. Pojkarna smiter in i själen och bosätter sig där. Kanske för att den främst får mig att tänka på böcker som Djungelboken och Den hemliga trädgården snarare än något annat inom svensk ungdomslitteratur idag. Eller kanske för att den sliter mig tillbaka till åren när inget kändes helt rätt; inte min egen kropp eller hur den plötsligt blev synlig på ett sätt den aldrig varit tidigare.

I Pojkarna möter vi Kim, Bella och Momo. Tre bästa vänner som tack vare varandra och sin fantasi klarar sig igenom skolans korridorer och gympalektioner där pojkarna styr och de vuxna inte ser vad som händer. Jag tror att det är en svensk mellanstor stad det utspelar sig i, men jag vet inte. Långt borta och smärtsamt nära.

Det är Kim vi får följa, och hennes känslor vi sugs in i starkast av alla. När vännerna upptäcker en okänd växt, en blommornas drottning, i Bellas växthus börjar äventyret på riktigt. Blommans saft förvandlar de bultande och sprängande flickkropparna till pojkkroppar. Och med förvandlingen följer en helt ny frihet, en möjlighet att ta plats och bli något nytt. På sommarlovets nätter utforskar de en ny värld, möter nya vänner och upptäcker nya gränser, lika osynliga som tidigare och precis lika hårda. Men vad händer egentligen när man möter världen i en kropp och med en personlighet som gör att man känner att inga gränser egentligen gäller en själv? Och för Kim, som aldrig känt sig hemma i sin egen kropp, hur långt är hon villig att gå för att behålla sin nya?

I boken flätas två tidsperspektiv samman. Vi får följa Kim, Bella och Momo under sommaren då de dricker av drottningblommans nektar och när flera år har gått och de inte längre har någon kontakt. Sommaren tar mest plats, och den präglas av ett växande mörker. Frågorna som följer med läsandet blir fler för varje sida. Måste man vara pojke för att bemötas annorlunda? Varför kan man inte bara skapa en maktbalans i den kropp man har? Och min egen (och Kims) fråga; var tog ni vägen, vuxna människor?!

I boken idealiseras det att vara pojke. Antagligen för att när man är fjorton verkar allting annat vara lättare än att vara sig själv. Maktlösheten lägger sig som en hinna över Bella, Momo och Kim och istället för att skaka av den som sig själva får de möjligheten att göra det som pojkar, något som upplevs som mycket enklare. Men alla försöker vi leva upp till en osynlig standard, och livet som pojke är bara lätt så länge man gör det okomplicerat. Sen går det också åt helvete.

I Pojkarna finns diskussionunderlag till en hel termins svenskalektioner, och jag hoppas innerligt att den letar sig fram till en del skolor som läsmaterial. Jag hoppas också att den kommer göras om till film, för i rätt händer skulle den kunna bli magisk.

—

Malin