Skip to content

Affektion

25 oktober, 2011

Affektion
Martin Jern
Rabén & Sjögren
2011

För Kate Mess har hoppet sedan länge dragit på semester. Kvar finns en cynism och en destruktivitet som skulle kunna täcka allt mellan Helsingborg och Malmö och fortfarande ha kraft nog kvar att ta sönder en relation, eller tio.

Affektion handlar om 16-åriga Kate som flyr Helsingborg till syrrans lägenhet i Malmö, om hennes bästa vän Ali som håller på att implodera och Zara, flickan som aldrig blev gammal utan för evigt är tolv år. Deras livsöden sitter ihop, även när Kate försöker göra allt för att glömma och försvinna. Att kapa alla band till det förflutna fungerar bara när du kan stänga av, och trots att Kate försöker med sprit, sex och droger så stannar allt kvar i hennes huvud och pockar på uppmärksamhet.

”Något folk ofta sa under den här perioden var: ‘Livet går vidare.’
Och: ‘Tiden läker alla sår.’
Jävligt obehaglig tanke. Och det var så då. Folk sa rätt obehagliga saker. Och eftersom jag bara var ett barn så tvingades jag att lyssna på dom, anpassa mig efter dom och sedermera själv bli rätt obehaglig.'”

Och det är sant. Kate är obehaglig. Oskyldigheten och viljan efter något annat kikar fram ibland men desperationen och föraktet är starkare. Boken hoppar mellan Kates liv från sina första barndomsminnen (som hon antar måste varit lyckliga, någongång) till dagens 16-åriga perspektiv. De flesta mellanlandningarna sker när hon är 12 år, och den ödesdigra födelsedagsfesten utspelar sig. Trots många tidshopp tycker inte jag att det blir rörigt, det finns en tydlig röd tråd att följa. Inte en speciellt vacker röd tråd, men tydlig.

Som läsare vet jag inte om Kate är medveten om hur skadad hon är eller om hon helt enkelt ser sina manipulationer som en del av en vanlig personlighet. Men det finns inget normalt kvar, bara överlevnad och verklighetsflykt.

Hennes nära vänskap med Ali är en del av hennes identitet men vänskapen är inte hälsosam (ett återkommande replikskifte i boken är: – Du är min bästa vän. – Du är min enda vän.). Tillsammans tar de gigantiska kliv mot vuxenvärlden, men bara mot dess avigsidor. De är högstadiecoolheten personfierad, och de gör mig så outsägligt tacksam för min barndoms nördstatus, där varken sex eller alkohol ingick. Då kändes det som om jag missade allt, nu undrar jag om inte rätt ord snarare är förskonad från allt.

Martin Jern har ett direkt språk, han kallar det kortfattat i en intervju med Helsingsborgs Dagblad, men det är poetiskt. Och det är fyllt av sorg. Han fångar städernas inneboende känsla; Malmös wannabestatus och Helsingborgs småstadskomplex, känslan av att vilja fly och börja på nytt. Han visar också hur lätt det är att falla ut ur samhällets skyddsnät och landa i en periferi där hela tillvaron sluttar.

Kate är ingen pålitlig berättare, hon ljuger lika mycket för sig själv som för läsaren och det gör att när boken är slut vet jag inte vad som är rätt och fel, eller vem som har rätt eller fel. Däremot vet jag att jag vill läsa mer av Martin Jern, och att jag kommer att läsa om Affektion, om inte annat för att försöka mig på att förstå Kate en gång till.

Malin

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Jenny permalink
    3 januari, 2012 10:06 f m

    Tack för tipset! Läste den här boken inom loppet av ett dygn. Välskriven och smärtsam – jag rekommenderar inte att man läser klart den samma dag som man ska göra något skoj, säg fira nyårsafton. Jag var ganska arg en lång stund efteråt nämligen.

Trackbacks

  1. Serendipity, Frozen och lokala berättelser « Unga böcker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: