Skip to content

The People of Sparks

11 oktober, 2011

Jeanne DuPrau
The People of Sparks
Yearling
2004

The People of Sparks tar vid där City of Ember slutar och som läsare får vi fortsätta följa Lina och Doon även i den nya världen; världen ovan jord. De lyckades inte bara rädda sig själva och Linas lillasyster, de ledde dessutom resten av Embers befolkning ut ur den underjordiska staden. Efter att ha vandrat i flera dagar hittar de till byn Sparks, en av de få gnistor av mänskligheten som finns kvar efter katastrofen, och en av de bäst organiserade. Men en liten by med begränsade resurser kan inte ta in 500 nya invånare utan att det uppstår problem. Speciellt inte när de redan slitits från den enda verkligheten de känner till för att kastas in i ett samhälle som är mer medeltida än modernt.

Det första ordet som jag tänker på när jag läser boken är främlingskap, tätt följt av hemlängtan. Både Lina och Doon vet att om de hade stannat i Ember hade de inte överlevt, men det gör inte livet ovan jord lättare. Det finns otroligt många saker de inte känner till, och de, liksom alla andra från Ember, har levt ett bekvämt liv omgiven av all den teknologi som byggarna kunde ge dem. Men de fick aldrig tillräckligt med kunskap. De vet inte vad träd är, de vet inte hur allt som de levt med varje dag i sitt liv fungerar, och de vet absolut inget om årstider, eller det faktum att mat inte finns i stora lager under jord.

DuPrau skriver träffsäkert om rädslorna som uppstår i mötet med den andre. Kanske med lite större bokstäver än vad som är nödvändigt, men övertydlighet kan inte underskattas i det här fallet. Sakta infinner sig en växande spänning, en obehagskänslan i magen, allt eftersom handlingen utvecklas. I Sparks möter vi människor som har väldigt knappa marginaler och som precis skapat en viss trygghet för sig själva och nu får se den ryckas undan av främlingar. DuPraus styrka är att hon gör att vi förstår bägge sidorna av saken, det finns inga lätta beslut att fatta när människors överlevnad beror på vad du väljer.

Persongalleriet har dock flera svagheter. Bara en eller två av de nya karaktärerna som introduceras fylls ut tillräckligt mycket och Lina och Doon fastnar lite i samma roll som de hade i första boken. Det är visserligen rejäla och bra roller, men mer utveckling hade gjort dem till djupare karaktärer. Sedan måste jag ändå ta upp Lizzie, den kvinnliga karaktären från första boken som blev ihop med en av borgmästarens skrupelfria lakejer. Eftersom han inte överlevde flykten från Ember låter DuPrau nu henne följa efter den karismatiske men inte helt pålitliga ledaren av emberiterna. Ja, vi förstår, det är inte bra att basera hela sitt liv på en pojke, men kom igen, gör inte så här mot oss två gånger i rad. Och framför allt, gör inte så mot Lizzie.

Första boken var bra, men nu i andra boken känns det som spelets alla regler har klarlagts, och äventyret kan börja. Och kanske kan den mystiska versen som Lina hittar hjälpa dem alla att upptäcka nya möjligheter?

The People of Sparks har ett bra flyt och fortsätter utveckla en spännande postapokalyptisk värld. Den tänkte läsaren är i den yngsta delen av YA-spektrat, och min ålder avslöjas direkt då min första tanke när Ember och Sparks börjar beblanda sig är ”Vad bra att genpoolen får färskt tillskott!”.

Malin

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: