Skip to content

Välkommen hem

5 september, 2011

Välkommen hem
Johanna Lindbäck
Rabén & Sjögren
2011

Sara har läst ett år på Svenska skolan i London. Hon har vågat, växt och fått vara sig själv. Men året tar slut och plötsligt är hon tillbaka i Luleå igen. Luleå som borde vara lika välbekant som ett par favoritjeans men som har förändrats medan hon varit borta. Välkommen hem fångar känslan man får när man har varit borta så länge att livet hunnit gå vidare, för en själv och för de som stannade kvar. Det är som att försöka passa in en pusselbit i ett 5000-bitars pussel trots att man från början anar att man valt fel del av himlen.

Att läsa Johanna Lindbäcks böcker är som att komma hem, det är både självklart och oväntat på samma gång. För Sara kommer inte bara hem till en lillebror som börjat stajla håret och två trygga men töntiga föräldrar, hon kommer också hem till Mattias. Mattias som var pojkvännen Sara gjorde slut med innan hon reste, för hur skulle hon kunna omfamna London till fullo om hon hela tiden längtade hem till honom? Men känslor följer inte logiska resonemang och medan Sara hoppas att de ska kunna vara vänner är Mattias avståndstagande med iskyla i blicken. Och hur ska det fungera när hon fortfarande är något av en Mattias-junkie och hans leenden får henne att känna sig trygg och glad?

Sedan får vi inte glömma Adrian.  Adrian som snor tvättider, ser sjukt bra ut i sitt vita löparlinne och irriterar Sara mer än vad som borde vara lovligt. Adrian som kan baka en mästerlig kladdkaka och har en aura av mystik hängande runt sig. Varken Mattias eller Adrian är endimensionella, utan är fascinerande trovärdiga i sina karakteriseringar och trollbinder läsaren (liksom Sara) på olika vis. Johanna Lindbäck har förmågan att skapa både situationer och karaktärer att känna igen sig i, sympatisera med och att fullkomligt falla för. Fina, mysiga, genomsnälla Mattias eller hemlighetsfulla, spännande Adrian?

Utöver dessa härliga killar finns förstås en rad minst lika fantastiska sidokaraktärer. Kompisen My Person, vars namn leder till förvirring i England och Adrians mamma som entusiastiskt, och utan att förstå pinsamhetsnivån i förslaget, tycker att Adrian ska visa Sara sitt nymålade rum. Men Adrians sarkasmer och ironiska kommentarer ligger alltid nära till hands och förgyller läsupplevelsen allt mer. Det här är en bok med rapp och smart humor insprängd och den får oss stundvis att fnissa okontrollerat (alternativt generat vända bort huvudet och ta en sekunds paus när Sara hamnar i pinsamma situationer som man utan svårighet känner alltför väl igen sig i …).

De sista sextio sidorna är vardagskärlekens dramatik. Ska man våga skicka det där sms:et, och vad tusan händer när folk lägger upp idiotiska foton på Facebook? (Varför gör folk det, egentligen?) Men alla sidor är kärlek; meningarna som slingrar sig korta och långa om vartannat, engelskan som används precis lika frikostigt som i verkligheten och tonårstidens sarkastiska tongångar, för när man är genuin ökar risken att bli sårad lavinartat. Lindbäck fångar ungdomskänslan, hur de tänker, agerar och känner. Deras impulsivitet och spontana in-the-moment-tankar, som vid en första kyss – tankar som far, lyckokänslor och en extrem medvetenhet om vad som försiggår rent fysiskt samtidigt som nuet är helt uppslukande.

Småstaden, livet, vännerna och den trånande kärleken. Välkommen hem.

PS. Och om du känner för att läsa den här texten en gång till, fast på annan webbadress, går det utmärkt att göra det på Bokhora där vi dagen till ära gästrecenserar just Välkommen hem (!).

Malin och Sofia

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: