Skip to content

”She’s not a strong reader” – Om ung läslust

8 augusti, 2011

I veckan som gick skrev Josie Levitt ett jättebra blogginlägg om föräldrar som nedvärderar eller undervärderar sina barns läslust och läsförmåga. Eller helt enkelt tycker att de läser fel eller dålig litteratur. Jag har alltid varit av den åsikten att man ska få läsa precis vad man vill, bara man läser. Detta gjorde att jag under en längre tid bojkottade Motala bibliotek och istället lånade böcker på Lasarettetbiblioteket, där de faktisk tog in Tvillingarna på Sweet Valley High (kanske gällde inte kvalitetskraven för de som var sjuka?). Däremot hade jag en klasskamrat på litteraturstudierna vars föräldrar ansåg att uppbyggliga klassiker var det enda rätta. Det gjorde att han 15 år senare kände sig manad att läsa en universitetskurs för att kunna hitta tillbaka till klassisk litteratur, annars fanns det en risk att han skulle tänka på dem med avsky resten av livet. Men hur många gör det valet, istället för att bara fördöma böcker och låta bli att läsa?

Jag samlade Kalle Anka pocket. Jag läste Georgette Heyer, Harry Potter, Tamora Pierce, Fantomen, David Eddings. Jag läste mammas Regency romance. Vid ett tillfälle fick jag för mig att läsa Sylvia Plath. Kort sagt allt jag kom över. Och jag fick läsa precis vad jag ville.

Enda gången min mamma satte några som helst regler kring mitt läsande var under den perioden jag regelbundet smugglade med mig böcker in på lektionerna i sjätte klass (understimulerad eller bara dryg?). Hon hade sett mig stoppa ner en bok av Georgette Heyer i ryggsäcken, och omslaget bestod av en rödhårig kvinna som blivit kidnappad av en stilig pirat och nu seglade med vinden i ansiktet (eller något sådant …). Det mamma sa, ordagrant, var ”Herregud Malin, låt inte Britt se dig, hon har ingen humor”. Om min klassföreståndare såg mig så var hon bra på att ignorera det, så länge jag inte var stökig (och det är en helt annan diskussion om klassrumspedagogik).

Jag tror att när man får läsa det mesta lär man sig sakta att sortera ut det man verkligen är intresserad av. Bra eller dåligt, högt eller lågt. Och börjar man läsa är det svårt att sluta; tidningar, baksidan av mjölkpaket eller Dostojevskij.

Fick du läsa vad du ville när du växte upp?

Malin

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. 8 augusti, 2011 12:50 e m

    En glimrende innlegg om et viktig spørsmål. Tror kanskje ikke det er enten/eller-svar på dette spørsmålet. Jeg fikk stort sett lese alt jeg ville som barn: Jeg leste mange tegneserier som Fantomet,Lucky Luke,og Spirit, barnebøker som hardyguttene(Hardy-pojkarna)og Bobseybarna og alt jeg kom over av dyrebøker og bøker om universet. Sideløpende med lesing av barnebøker tok jeg allerede i 10-årsalderen de spede skritt inn i voksenbøkenes univers med forfattere som Chaim Potok, Ernest Hemingway eller for den saks skyld Morgen Kane og Sexy Western-serien.

    Jeg er absolutt en tilhenger av at barn stort sett skal få lese det de har lyst til, men ser også at en moderat screening kan være nødvendig. Når det er sagt, er jeg glad for at mine foreldre faktisk foreslo at jeg skulle lese klassiske tekster og spesielt de bøkene jeg fikk med/om Gresk/romersk mytologi ble jeg virkelig glad for.

    • 8 augusti, 2011 1:27 e m

      Jag tror att det är jättebra som förälder att vara medveten om vad ditt barn läser, helt enkelt vara intresserad. Jag fick mardrömmar av mörk fantasi som jag fick tag på när jag var elva, medan annat bara slank ner utan läskiga tankar alls. Jag undrar lite hur det bli nu när det finns så otroligt mycket läsmaterial på internet. Där kan man inte vara en intresserad förälder speciellt lätt (om man inte använder browserhistoriken effektivt…). /Malin

  2. Sara Ransmark permalink
    8 augusti, 2011 1:00 e m

    Jag kommer från en familj med en deckarromansläsande mamma och en pappa som aldrig någonsin läst en hel bok – från pärm till pärm – under hela min uppväxt. Då jag var ett relativt lugnt barn som föredrog att sitta inne och läsa, hellre än att vara utomhus och leka, uppmuntrades mitt läsande av mina föräldrar (nåja, av mamma mer än av pappa). Det var ingen som stod med pekpinnar för att bestämma den litteratur jag konsumerade och redan i tidig ålder läste jag allt från barnböcker till vuxenromaner utan några synpunkter på de böcker jag valde – hemstadens biblioteket symboliserar fortfarande alla mina sommarlov upp till 16-års ålder. Jag lånade allt jag ville läsa och lade inte värde i om böckerna var klassiker eller inte, eller hur de mottogs av läsarmassan, det viktiga var vad jag tyckte.

    Jag får bara ta och hålla med: Det viktiga är att läsa – inte alltid vad man läser. Jag är mycket tacksam över den uppmuntran till läsning som jag fått genom åren och skulle aldrig få för mig att döma ut någon viss typ av litteratur.

  3. 8 augusti, 2011 1:19 e m

    Jag läste i princip allt som jag kom över! Jag brukade raida mammas och pappas bokhylla titt som tätt, plus att jag hade kopiösa mängder gamla Wahlströms ungdomsböcker med gröna och röda ryggar efter lyckade loppisbesök. Min mamma rekommenderade Sagan om Ringen till mig, men det var för att jag hade börjat avguda Harry Potter då, och hon tänkte att det var ju lite samma kategori. Jag började läsa böcker på engelska i sjuan eller åttan, vilket gjort att jag idag rynkar på näsan åt svenska översättningar och försöker få tag på orginalet om det är möjligt. Faktum är att de enda svenska böcker jag har i min bokhylla just nu är kokböcker. Och de öppnas sällan.

    • 8 augusti, 2011 1:25 e m

      Ja, de där röda och gröna ryggarna minns jag väl! Läskigt mycket Kitty-böcker för min del ett tag.

      • 8 augusti, 2011 1:54 e m

        Jag var helt besatt av Fem-böckerna under en period. En gång kom jag hem med hela tre nya och kunde inte bestämma mig för vilken jag skulle läsa först, så jag började läsa ett kapitel i dem alla och tänkte fortsätta växla mellan dem, innan jag gav upp och läste en bok i taget.

  4. 8 augusti, 2011 4:41 e m

    Jag läste precis vad jag ville. Vi åkte in till biblioteket rätt så ofta (jag tycker jag minns detta, men ens minne mellan 5-9 år är inte jättabra). I början var det mest hobbyböcker (origami!) och tecknat (Tintin och Asterix), men sedan blev det mycket Hardy-boys. Jag fick för mig att recensera Silmarillion i femman, det gick ju sådär bra, men jag tog mig igenom den. Min pappa hade vad jag ansåg vara en liten skattkammare av obskyra ”fack”-böcker. Dessa bestod bl.a. av böcker skrivna av den ökanda Erich von Däniken, som bäst kan beskrivas som om Dan Brown skrivit böcker på fullt allvar.

  5. Jenny permalink
    8 augusti, 2011 6:32 e m

    Jag läste allt som handlade om övernaturliga fenomen och kärlekshistorier, de röda och gröna bokryggarna var poppis hos mig med!

    Klassikerna förstördes genom skolans eviga påtvingande och jag har än idag svårt för dem..

  6. Jenny permalink
    8 augusti, 2011 11:59 e m

    Jag kom just att tänka på mina allra första favoriter i bokvärlden: pixi-böckerna! De var ju visserligen för små små barn men jag gillade dem så pass mkt att jag bläddrade i några av dem tills jag var en 12 år eller nått, tror till och med att jag har ett par favvisar sparade i en av de gamla hemliga lådorna på vinden :)

  7. 22 december, 2011 12:31 f m

    Jag tycker att det är bra att du tar upp detta eftersom jag tycker att det är en viktig fråga. Vad jag kan minnas har jag aldrig haft några begränsningar i mitt läsande. Jag läste verkligen precis allting jag kunde komma över när jag var yngre, baksidan på mjölkpaket, vägskyltar, reklamaffischer mm. Sen att det ledde till att jag 13 år gammal läste ”Brott och straff” är en helt annan diskussion. ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: