Skip to content

The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian

14 juni, 2011

The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian
Sherman Alexie
Hachette
2009

Vad ska man göra när man önskar sig mer än det man fått här i livet? Man kan ge upp, eller så kan man kämpa. Junior väljer att kämpa, och han har en del att kämpa mot. Han föddes med vattenskalle och alldeles för många tänder. Han har grava synfel, stammar och läspar. Han är hela reservatets hackkyckling och medlem i den högst inofficiella klubben ”Black-Eye-of-the-Month”. Och han är, som de flesta på reservatet, fattig.

”Poverty doesn’t give you strength or teach you lessons about perseverance. No, poverty only teaches you how to be poor.”

Sherman Alexie har ett underbart språk, och fångar Juniors röst väldigt väl. Han är brådmogen, och ser det som de flesta av oss ignorerar, eller gömmer oss för. Han beskriver livet på reservatet på ett sätt som sällan synliggörs i vanliga fall. Det är ett hårt liv och det är ont om ljuspunkter. När han tar sig från reservatet för att gå i skolan i en närliggande stad blir han helt plötsligt den enda indianen där. Ja, om man inte räknar med skolans maskot så klart. De sociala koder och normer han har växt upp med fungerar inte längre utan nu är han en främling i främmande land.

Trots att han ses som en förrädare av sina gamla klasskamrater och sin (enda) vän för att han tagit sig från reservatet så fortsätter han på sin inslagna väg, för att han har drömmar som tvingar honom att våga chansa på det okända.

”She went searching for her dreams, and she didn’t find them, but she made the attempt. And I was making the attempt, too. And maybe it would kill me, too, but I knew that staying on the rez would have killed me, too.”

Alexie beskriver hur förutfattade tankar och idéer inte bara styr samspelet mellan människor, men också hur det styr oss själva. Vad vi tror att vi kan klara av, och vad vi vågar göra. För mig är hela boken fylld av känslor. Redan i andra kapitlet klarade jag av att gråta mig igenom ett antal pappersnäsdukar, men det är ändå humorn och värmen som sitter kvar. Det finns motgångar, det finns sorg (nattsvart sorg) men det finns mer än så i livet, och Junior kan ana det även när det är som värst. Illustrationerna, som är gjorda av Ellen Forney, hjälper också till att öka förståelsen för hur Junior ser på sin omvärld, även om jag inte är helt förtjust i teckningsstilen.

Boken gavs ut 2007, och den har vunnit en National Book Award i kategorin Young People’s Literature. Den har dessutom fått otroligt mycket beröm från alla håll och kanter. Men i förra veckan användes den som exempel på hur vidrig ungdomslitteraturen har blivit (har ni inte läst Meghan Cox Gurdons artikel rekommenderar jag det, ännu mer rekommenderar jag det utförliga svaret publicerat i Publishers Weekly). Det kanske har något att göra med det svenska arvet av socialrealism vår ungdomslitteratur bär med sig, men jag ser inget vidrigt i Alexies bok. Det som är nattsvart är det av en orsak, inte för att skapa sensationella inslag. Och det rappa språket och Juniors inställning till livet gör att jag vill hugga tag i alla jag älskar, och alla chanser jag fått, och bara glädjas.

Malin

P.S. Sherman Alexie finns på www.fallsapart.com och jag kan varmt rekommendera hans novellsamling Rödskinn som finns utgiven på Ordfront.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: