Litteraturen som accessoar

Ibland ramlar man över guldkorn – och det handlar inte alltid om berättelser mellan två pärmar. Ibland kan det nämligen vara små fina saker att smycka sig med, givetvis med en litterär touch. Dessa föremål hittar man på Internet, denna aldrig sinande källa till fantastiska fynd! (Ska sluta tramsa mig nu. Har faktiskt varit på Internet förr. Inga konstigheter.)

Inför julklappshandlandet i december tipsade Malin om The Literary Gift Company och det är fortfarande en given favorit. Vid dagens besök föll jag pladask för Oscar Wilde-örhängena. Liten skrivmaskin i ena örat och The Picture of Dorian Gray i andra? Win-win!

På en annan sida, Etsy – Missing Pieces Studio, hittade jag dessa übersöta scrabblebrickor att använda som halsband eller nyckelringspiff. Också ögonblicklig förälskelse. Eller vad sägs om armband med berlocker i form av din favoritbok?! Också på Etsy.

Men finns det inga svenska internetbutiker, eller fysiska, som säljer liknande godis? Någon som har koll? Eller för all del, tipsa mig gärna om andra utländska webbaserade butiker där söta bokrelaterade prylar kan införskaffas!

—

Sofia

Tavi Gevinson på TEDxTeen

Jag har tidigare uttryckt min outtömliga kärlek för Tavi Gevinson, hennes blogg och framför allt hennes nystartade magasin, RookieMag.com. Det är Darling för 10-talet, med en något yngre målgrupp.

Jag gillar Gevinsons minst sagt vimsiga sätt att skriva, hennes tankeströmmar, modekärlek och referenser till Ghost World. Så när jag såg att hon skulle prata på TEDxTeen var det bara att bänka sig framför datorn. Och eftersom det visade sig vara helt underbart så tycker jag att ni ska ta er de sju minuterna i dag och göra samma sak.

Women are complicated, women are multifaceted. Not because women are crazy, but because people are crazy and women happen to be people.

Varsågod och njut!

—

Malin

Titeln på Rowlings nya bok!

The Casual Vacancy är alltså namnet på skapelsen som vi (läs; du och jag, varenda kotte, HELA världen) har väntat på sedan 2007. Little, Brown avslöjade i går att J.K. Rowlings nya vuxenroman kommer att släppas 27 september och den beskrivs av förlaget som ”blackly comic”. Berättelsen utspelas i en liten engelsk by och inleds med Barry Fairweathers högst oväntade död. ”Pagford is, seemingly, an English idyll, with a cobbled market square and an ancient abbey, but what lies behind the pretty façade is a town at war. Rich at war with poor, teenagers at war with their parents, wives at war with their husbands, teachers at war with their pupils…. Pagford is not what it first seems”, förklarar Little, Brown.

Malin uppmärksammade mig på att någon ute på the internetz dragit paralleller till filmen Hot Fuzz, vilket gjorde henne sugen på att se om den medan jag mest såg frågande ut. Pojkvännen hade mer koll på läget och hävdade att det rörde sig om engelsk landsbygd, mord och zombies. (…?)  Kanhända att zombiekopplingen kom från det faktum att regissören Edgar Wright även skapat Shaun of the dead … oklart.

Som ett resultat av att J.K. Rowling varit lite extra i ropet den senaste tiden, alternativt att viss oinvigd person behövde introduceras, har jag precis sett om Harry Potter-filmerna för cirka femtielfte gången. Det är inte på långa vägar samma sak som att läsa böckerna. Punkt. Har ni lyssnat på ljudböckerna med Stephen Fry som uppläsare? Fantastiskt bra. Tror det får bli den närmaste tidens roslagsbanenöje. För visst är jag inte ensam om att läsa om HP? Vilken av de sju är er favorit?

—

Sofia

LitteraLund Festival 2012

Nästa vecka, 16-21 april, är det dags för en ny omgång av LitteraLund. Det finns program för konferensdeltagare, skolprogram och, viktigast av allt, helt öppna program för barn och ungdom.

Programmet för barn är nog det mest omfattande och för de som inte har en egen telning rekommenderar jag ett lån av barn i lämplig ålder så att ni kan gå på releasefesten för Mårten Melins nya bok i serien om Monsterskolan (mingel med monstersnacks, vem kan motstå?). Det finns också en Mangaverkstad och programmet anger bara 9+ i målgrupp, så jag tänker att man kan komma undan med en rätt respektabel ålder. Speciellt om man är beredd att peka på random unge när arrangörerna frågar vem man kommit dit med.

På ungdomssidan har jag redan bokat in den norska filmen Ligg med mig som visas på Kino och som handlar om 15-åriga Alma som är lite för frispråkig för den lilla norska byn hon bor i. Wickmanska caféet har ett rejält utbud av workshops och öppna scener, allt från bokcafé till låtskrivande. Där kan du också träffa författaren Eva Susso eller delta i ComUngs skrivarworkshop.

Missa inte heller LitteraLunds egen omslagstävling; från kl 15 på fredagen kan du titta på bidragen till festivalens skrivartävling (tema: dagen då jag blev galen), välja en text och sedan fram till kl 20 försöka fota dig fram till det perfekta omslaget.

—

Malin

Looking for Alibrandi i filmens värld

För några dagar såg jag att Elin på Tonårsboken höll på att läsa Looking for Alibrandi. Jag kände inte igen boken men visste så klart vem författaren var, Melina Marchetta. Om du har missat Johanna Lindbäcks, eller vår egen kära Sofias, kärleksförklaringar till Marchettas bok Jellicoe Road (som snart kommer ut på svenska hos X-Publishing) så har du antagligen levt under en sten (eller prioriterar andra saker än intensivt surfande av ungdomsbokbloggar, vilket gör att jag måste titta på dig lite skeptiskt).

Jag blev helt enkelt nyfiken och googlade titeln lite fort. Men det jag fick upp först i söklistan var inte boken, utan filmen baserad på boken. Och det gjorde mig intresserad. Mycket på grund av att det bästa jag visste när jag var yngre (ok, nu också) var att titta på australiensiska ungdomsserier på Sommarlovsmorgon. De var alltid mer spännande än de amerikanska motsvarigheterna och var i tillägg bra mycket mer exotiska än de svenska serierna. Men jag har sett väldigt lite australiensisk ungdomsfilm (nej, inte ens om jag räknar de många klippen jag sett från BMX Bandits med Nicole Kidman). Så varför inte bredda min kunskap?

Berättelsen handlar om 17-åriga Josie Alibrandi som under sitt sista skolår innan universitetet hinner uppleva lite mer än vad hon tänkt sig. Hon är dotterdotter till italienska immigranter och hon är inte helt nöjd med att ingå i en italiensk storfamilj och inte ha någon form av privatliv alls. Dessutom är hon stipendiat på en katolsk flickskola och har en nemesis i form av skolans populäraste tjej. I tillägg till sina försök att jonglera sitt hemliv med privatliv och hennes förmåga att hamna i trubbel i skolan har hon fått reda på att hennes pappa har återvänt till Sydney. Hennes pappa som inte har en aning om att han har en dotter. Tur då att det finns söta pojkar som kan distrahera, framför allt John Barton som Josie är upp över öronen förälskad i. Han i sin tur kämpar för att leva upp till allt hans omgivning, och hans pappa, vill att han ska vara. Sen finns det så klart och en bad boy, Jacob Coote, som kör motorcykel och går i skola i ett av Sydneys värre områden. Lägg till hemlighetsfulla italienska matriarker, skolans debattlag och utanförskap så har du en liten aning om det som händer i Looking for Alibrandi.

Finast av allt tycker jag nog att Josies relation till sin mamma är. Eftersom hon fick Josie så ung, och hennes pappa sparkade ut henne ur föräldrahemmet för att hon drog skam över familjen genom att vägra berätta vem fadern till barnet var, så har de verkligen blivit en enhet. De grälar och de stormar men det finns ingen annans lycka som är så viktig.

Och, oh boy, är jag glad att jag såg filmen. Oavsett om ni har läst, eller planerar att läsa, boken så tycker jag att ni ska titta på filmen. Och om ni inte litar på mig, lita på Megan från Forever Young Adult. Hon både läste boken och såg filmen och satte sig sedan ner och gjorde en lång jämförelse. Tydligen skiljer sig väldigt lite åt i de två versionerna och det är Marchetta själv som står för skillnaderna, hon skrev nämligen manuset till filmen.

Som slutbonus får ni trailern för Looking for Alibrandi och den helt underbart daterade BMX Bandits:

—

Malin

Grave Mercy och vikten av en bra boktrailer

Född in i ett brutalt hem, med födelsemärken över hela kroppen som visar att hon tillhör dödens gud, har Ismaes liv aldrig varit lätt. Så när hon vid 17 års ålder blir bortgift till en våldsam och mycket äldre man flyr hon till St Mortains kloster. Väl där utses hon till dödens tjänare och får lära sig att använda gåvor som hon haft från födseln. Hon blir en lönnmördare och skickas till hovet för att utföra hämndfyllda uppdrag. Något som inte visar sig vara helt lätt, speciellt inte när hon blir kär i mannen hon skickas för att avrätta.

Grave Mercy av Robin LaFevers är den första delen i His Fair Assasin trilogin. Den har liknats vid Graceling och efter att ha läst ett utdrag från boken är jag beredd att hålla med. Det är definitivt klassisk fantasy, där den gamla tron ligger i strid med den nya, och Ismae tas in av de som dyrkar dödens gud. Lägg till lite hovintriger och svärdsstrider på det så kan jag känna att det kliar i mina beställningsfingrar.

Men jag har en liten invändning. Jag tycker boktrailers är spännande, de levandegör boken och kan skapa en stämning som en baksidestext inte kan. Jag tycker däremot inte att det är spännande med en boktrailer som ser ut som om den har rekryterat de lokala lajvarna som skådespelare (ok, den är inte så hemsk, men vad är det med Ismaes pandalook egentligen?). Om man som förlag är villig att satsa stort på en bok, varför inte satsa lite extra på boktrailern?

Bästa rekommendationen om boken, som definitivt gör att jag vill läsa, är från goodreads.com: ”Medieval. Killer. Nuns. Need I say more?”. Ja, och så bokens tagline förstås:

Why be the sheep when you can be the wolf?

—

Malin

Vad händer med Rowlings nya bok?

I tisdags var det dags för boknördarnas sammansvärjning igen, och det blev livliga samtal med Boktycke, Spetsig, Cilias kultur, Calliope Books, Schitzo-Cookie och Bokomaten.

Mitt absoluta favoritdiskussionsämne den här gången kan vara J.K. Rowlings planer på sin nya bok. Vem väntar inte med spänning på den? (Titta inte på mig så där, klart ni gör!). På träffen hörde jag ett rykte om ett blodstänkt pappersark i en skrivmaskin, och satte mig genast att googla vid hemkomst. Tyvärr gör släppdatumet för informationen (1 april) och den minst sagt unika titeln (Lairs of Lady Po) att jag anar ugglor i mossen (vad i hela friden gör de där egentligen, hänger inte ugglor i träd?) men lite mystery/thriller hade kanske inte varit fel?

På Entertainment Weekly’s Shelf Life föregår storartad spekulation om vad som kan vara på gång, både i artikeln och i kommentarerna.

Essentially, we know absolutely nothing, but we’ll always have the greatest weapon at our disposal: IMAGINATION.

Kanske en deckare? Eller som J K Rowling sa i en intervju 2009, att hon är intresserad av att skriva en ”political fairy tale for slightly younger children”? Jag har hela tiden gått och tänkt att om hon ska skriva något helt annat än Harry Potter så måste det innebära något för en mer vuxen publik, men så behöver ju inte vara fallet. Fast själv hoppas jag fortfarande på brittisk diskbänksrealism à la Fish Tank.

Vad skulle du helst vilja se?

—

Malin

Unga författare & The List

Alla känner vi till de stora författarnas berättelser, hur de började skriva så fort de kunde greppa en penna (ok, inte riktigt, men ni förstår vad jag är ute efter) och hur de har otaliga gamla berättelser i en skokartong uppe på vinden. Men det var då det.

I lördags hade New York Times en spännande artikel om självpublicerande unga författare. Varför spara sina manus på en skräpig vind, när man med lite övertalning kan få sina föräldrar att sponsra utgivningen?

Motargumenten lyder att det är dåligt för ungdomarnas moral, att aldrig få höra ett nej (vilket de flestas utgivningsprocess består av när de går via förlag). Men jag är benägen att hålla med den förälder som liknar det vid lacrosseutrustning. Tycker man så mycket om att skriva att man vid fjorton års ålder producerar en fullfjädrad berättelse på flera hundra sidor, är det så hemskt att få den upptryckt? Ja, det kan hända att den står och dammar hemma hos släkt och vänner som inte hade hjärta att säga nej, men den kan också sälja så mycket att den täcker sina egna kostnader, vilket Ben Heckmanns bok gjorde. Och vem skulle inte vilja njuta av den känsla som Heckmann beskriver:

“The first time I held my own book, it was an amazing feeling, so overwhelming,”

Från självpublicerande författare till storförlag, hur bra är det inte att få läsa utdrag ur böcker som man gått och funderat på? I går la This Is Teen upp länkar på sin Facebooksida till The List, The False Prince, Take a Bow och Above.

Förutom The List av Siobhan Vivian, som verkar vara en Mean Girls på steroider om första kapitlet är en tillförlitlig indikation på resten, så vill jag gärna läsa Elizabeth Eulbergs (författaren till Prom & Prejudice) Take a Bow, som handlar om en grupp ungdomar med storslagna drömmar om New York City High School of the Creative and Performing Arts. Min favvis efter provläsningen: Carter Harrison, avdankad barnstjärna som så gärna vill ha något normalt i sitt liv.

—

Malin

Bokblickar framåt

Vi minns väl alla hur Johanna Lindbäck hajpade Jellicoe Road förra året – och hur hon förmodligen fick många fler än mig att köpa boken på originalspråk? Och det är ju precis det vi bokbloggare har chansen att göra; prata om våra favoritböcker i tid och otid, för att andra (förhoppningsvis) ska upptäcka och kära ner sig i berättelserna vi älskar. För att vi vill fortsätta att diskutera handling och persongalleri långt efter det att boken slagits ihop.

Och relativt ofta händer det ju att man ramlar över en riktigt bra bok. Ibland händer det till och med att man hittar en bok som bara är så där fantastiskt-oerhört-sjukt bra att man vill bara ha mer! J K Rowling kommer förmodligen vara en flitigt använd sökterm på min dator det här året för att nämna ett exempel. Liksom Sarah Dessen nu när sommaren närmar sig. Vissa böcker är så starkt säsongsförknippade. Och på tal om Dessen har Viking Young Readers precis köpt rättigheterna till hennes elfte roman, The Best After Ever, som kommer att släppas i maj 2013. 

En annan bok jag ser fram emot är Ransom Riggs uppföljare till Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. Jag  har nämnt det tidigare, men vissa saker tål att upprepas: alltså, there will be a sequel! Framför allt ser jag fram emot att se vilket (läs; förtrollande) bildmaterial han har lyckats komma över den här gången.

Men största och häftigaste nyheten kommer här … Ni vet att Miss Peregrine ska bli film, va? (JA!) Men vet ni vilka som ska göra den?! Tim Burton och Jane Goldman! Kan det bli mer lovande än så? imdb.com påstår att filmen har premiär 2013 men mer än det har jag inte lyckats lista ut. För er som inte googlar detta lika ofta som jag, ingen fara, jag kommer att hålla er uppdaterade!

—

Sofia

Hungerspelen – Bokcafé i Lund

Den 28/3 håller Stadsbiblioteket i Lund i ett Bokcafé för alla mellan 13 och 15 år som tycker om Hungerspelen. Det pågår mellan 17-18 och bibblan bjuder på fika.

Jag vet vad ni tänker; varför är inte jag mellan 13 och 15 år? (Är du mellan 13 och 15 år räknar jag kallt med att du har ställt dig upp, vält omkull skrivbordstolen och ropat YES! med en knuten näve i luften, annars tänker jag stirra surt på dig).

Vi som passerat tonåren får nöja oss med att baka något ur kokboken baserad på Hungerspelen och dra ihop till ett eget fika. Eller se filmen en gång till på bio. Det är nästan ett måste för mig och Sofia, då vi efter en bisarr bioupplevelse på fredagens premiär slutade undra hur invånarna i The Capitol kunde hurra åt blodbadet på Arenen och inse att Capitolinvånarna satt runt omkring oss, förklädda till helt vanliga killar och tjejer. Och du som inte kunde låta bli att desperat skrika ut Haymitchs namn varje gång han visade sig på bioduken, det finns en speciell plats reserverad för dig i den undre världen.

—

Malin