Skip to content

Axolotl Roadkill

31 juli, 2012

Axolotl Roadkill
Helene Hegemann
Övers: Linda Östergaard
Månpocket
2012

Axolotl Roadkill är en roman utan hopp. Den går från vidrig till avgrundsdjupt sorglig. Den kan också vara den bästa anti-narkotika propagandan jag någonsin läst för jag tror inte det existerar någon som vill pröva sinnesförändrande medel efter att ha läst om Mifti.

Mifti är sexton med en bakgrund som får mig att vilja skada alla som haft en hand i hennes uppväxt. Nu bor hon med sina halvsyskon, som inte heller är några stabila varelser, i en rymlig lägenhet i Berlin där droger funkar bra som frukostmat och festerna avlöser varandra.

Axolotl Roadkill är Miftis dagbok och en metaberättelse samtidigt. Läsaren får dialoger, mejl och aldrig sinande tankeströmmar. Från början framstår Mifti mest som en uttråkad och brådmogen tjej som slagit in på fel väg för att utmana sitt intellekt men genom boken börjar ledtrådarna om något mycket värre dyka upp.

Innehållet gör det till en hemsk bok men språket är fantastiskt, det flödar och fascinerar från första sidan. Man ska dock tycka om ett något prunkade språk och galna diskussioner med filosofiska inslag för att uppskatta det till fullo. Gestaltningarna, från bikaraktärerna till Mifti, är levande men ack så sorgliga.

Jag passade på att läsa Axolotl Roadkill på vägen till Berlin (som ett led i min pågående utmaning att lära känna världen genom litteraturen) men Helene Hegemanns Berlin är en skadad och dekadent stad jag inte skymtade som turist (visserligen tillbringade jag min helg tillsammans med 59 andra roller derby-entusiaster och tränade i Kreuzberg, Mifti motionerar endast när hon flyr från droginducerade vanföreställningar).

Det går inte att läsa boken utan att fundera över författaren. Helene Hegemann var 17 när Axolotl Roadkill gavs ut och med tanke på innehållet, och de ständiga kopplingarna mellan innehåll och författares privatliv som finns i litteraturkritiken, blir man lite (läs: fruktansvärt mycket) orolig. Men längst bak i pocketversionen finns en utförlig källförteckning. För mycket av det som finns i boken är direkt taget från en anonym technoblogg samt från Hegemanns olika favoritförfattare. Hegemann själv kallar sin bok för ett lapptäcke av berättelser och  bemötte sina kritiker med citatet:

”Det finns ändå ingen originalitet, bara äkthet.”

(Nog finns det en hel del av Miftis brådmogenhet i Hegemann, det är svårt att förneka.)

Så vad är en Axolotl? Tja, ingen aning, men den kan säkerligen framstå som både gullig och bisarr nog att släpa runt på i en plastpåse när man injecerat heroin en hel dag. Mitt råd till dig är; läs boken på egen risk.

Malin

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 32 andra följare

%d bloggers like this: