Skip to content

Saving Francesca

17 juli, 2012

Saving Francesca
Melina Marchetta
Alfred A. Knopf Books for Young Readers
2006

Saving Francesca har gott om klassiska YA-ingredienser. Det finns en lätt dysfunktionell familj, oförstående vänner och dryga (men ack så snygga) pojkar. Men Marchetta får alla delarna att glänsa.

I boken får vi möta Francesca Spinelli. Hon har en mamma, en pappa, en lillebror och en fejdande italiensk släkt. Förutom det är hon en av 30 tjejer på en skola med 750 killar. St Sebastian är en pojkskola som nyss öppnat sina portar för flickor och det är inte lätt att vara en raritet i korridorerna. Francesca har löst det genom att hålla tyst och undvika majoriteten av sina skolkamrater samt att längta till den mer okomplicerade tillvaron på sin förra skola där hon var en accepterad del i gemenskapen. För det var inte Francescas val att börja på St Sebastian, utan hennes mammas.

Francescas mamma, Mia, har en central, och motsägelsefullt nog frånvarande, roll i boken. Den livfulla, organiserade och aktiva Mia orkar en dag inte kliva upp ur sängen. Francescas pappa säger att hon är lite nere, kollegorna antyder att hon haft mycket på jobbet och farmor ojar sig mest. Resultatet är detsamma, Mia drar sig undan sin familj och den fasta punkten i Francescas tillvaro försvinner.

Kvar blir Francesca, hennes lillebror och deras pappa som trots sin annars mycket praktiska läggning inte verkar inse att Mia behöver något mer än tid för att må bättre. Marchetta beskriver tydligt känslan av sorg och saknad i att ha en förälder som må vara fysiskt närvarande men som inte längre finns där känslomässigt. Depressionen som förlamar Mia sträcker sig långt utanför henne och skapar en ovisshet i hela familjen.

Att Francesca samtidigt försöker anpassa sig till en skola där lärarna fortfarande tilltalar klasserna med ”Mina herrar” och skolpjäserna endast innehåller manliga karaktärer gör det inte hela lättare. Sedan ska vi inte heller glömma pojkarna i Francescas liv, de som gör livet mycket mer spännande och mycket mer komplicerat. Just när det kommer till Marchetta och hennes killkaraktärer smälter jag lite (okej, jag smälter mycket). För det första finns det fler av dem, vänner och potentiella pojkvänner, och för de andra är de välrundade och tredimensionella. Bikaraktärerna i allmänhet är väldigt starka och trots att boken inte är speciellt omfattande (min utgåva var på 243 sidor) hinner man lära känna dem. Deras hopp och drömmar blandas med deras rädslor och precis som Francesca kan jag inte låta bli att svepas med i deras liv.

Marchettas språk griper mig från första stund. Det kan vara lätt och humoristiskt men snabbt svänga till allvar och sorg. Olika språkliga grepp visar tydligt distansen mellan människor och det är först efter halva boken som Francesca mentalt slutar använda efternamn när hon beskriver sina klasskamrater, något som gör att jag som läsare plötsligt känner att en barriär hos henne har sänkts. När Marchetta beskriver familjebanden finns allt där; kärleken, ilskan och insikten om att föräldrar också är människor vars styrkor balanseras av svagheter. Hur oro för en förälder lätt förvandlas till ilska riktad mot den andra, den förälder som finns kvar.

Precis som i Finnikin of the Rock kan Marchetta få mig att börja gråta på bara några rader. En fantastisk scen mellan Francesca och hennes lillebror Luca fick mig att börja snyfta på stadsbussen i Malmö (om jag någonsin hade haft street cred skulle den krupit ihop av skam och självdött då).

De små ledtrådarna som dyker upp från bokens första stund samlar sig sakta mot slutet; varför Mia sjönk ner i en depression och varför den tidigare så öppna och spralliga Francesca beslutade sig för att (sarkastisk) tillbakadragenhet var en framgångsrik social strategi. Trots att jag skulle kunna skriva så mycket mer om Saving Francesca får min sista uppmaning bli, läs den! Den är nyanserad och alldeles underbar och jag räknar dagarna tills min beställning med den fristående fortsättningen, The Piper’s Son, kommer.

Malin

About these ads
5 kommentarer leave one →
  1. 17 juli, 2012 1:31 e m

    Jag ÄLSKAR Francesca och Piper’s men jäklar vad de får mig att gråta. Tufft av dig att våga läsa ute bland folk! :)
    Saving Francesca är nästa Marchetta som kommer att översättas till svenska om jag minns rätt.

  2. 17 juli, 2012 6:13 e m

    Om jag gillade Jellicoe Road kommer jag tycka om Saving Francesca då?

    • 17 juli, 2012 7:32 e m

      Jag har inte läst Saving Francesca (men älskade Jellicoe Road!) och Malin har läst flera stycken Marchetta-böcker, men inte Jellicoe Road (tror jag) … Jag är dock himla sugen på att läsa Francesca nu efter Malins recension, så jag tycker absolut att du också ska ge den en chans!
      /Sofia

      • 17 juli, 2012 10:25 e m

        Jag blev också grymt sugen på att läsa den efter hennes recension. Och vilken fin blogg ni har. Jag kommer att återkomma ofta.

      • 17 juli, 2012 10:27 e m

        Åh, vad roligt att höra! Tack! :)
        /Sofia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 31 andra följare

%d bloggers like this: