Hoppa till innehåll

The Prophet of Yonwood

24 november, 2011

The Prophet of Yonwood
Jeanne DuPrau
Yearling Books
2007

The Prophet of Yonwood är den tredje boken i Ember-kvartetten. Egentligen kan den läsas först eller sist av alla men för att hålla uppe bästa tänkbara spänningsnivå skulle jag verkligen rekommendera den som nummer tre i läsföljden. Den är nämligen inte en fortsättning på The City of Ember eller The People of Sparks utan en början. En början som ligger mycket närmare oss i tiden än den postapokalyptiska vardag vi lärt känna genom Lina och Doon.

Jag finner det svårt att fästa mig vid Yonwood, av den anledningen att jag som läsare vet vad som händer. Hur huvudpersonen Nickie än kämpar kommer det gå käpprätt åt helvete. Total katastrof. Och inte en personlig katastrof som man kan klara sig från med hjälp av tid, uthållighet och goda vänner. Nej, det handlar om världens undergång. Annars är Nickie lätt att tycka om. Hon har en brådmogen berättarröst och samma nyfikenhet som Lina i de tidigare böckerna. Men där Lina har en ny värld att se fram mot, och vidgade horisonter, så krymper Nickies värld sakta.

I början av boken reser Nickie och hennes moster till Yonwood, North Carolina, för att fixa i ordning ett gammalt hus de ärvt. Kvar i den stora staden finns Nickies mamma. Och långt, långt borta i Californien finns Nickies pappa. Han arbetar på ett topphemligt projekt och kommunicerar bara genom kryptiska vykort. I tillägg håller ett krig på att ta form, som ett allomfattande hot på horisonten, mellan USA och Phalanx-nationerna.

Men allt står inte rätt till i den lilla staden; där finns en gammal fridsam kvinna som skådat världens undergång i eld och ödeläggelse. Och i stället för att göra som de borde gjort, få henne undersökt av en läkare, så utnämner invånarna henne till profet och börjar tolka hennes allt mer förvirrade utsagor. Den främsta uttolkaren, Mrs Beeson, blir snart en kraft att räkna med och livet i Yonwood liknar allt mer på häxförföljelsens dagar.

DuPrau fångar stämningen i staden väldigt väl; bybornas förtvivlade tro på att åtminstone de kommer klara sig undan katastrofen om de sköter sig och om de förkastar allt profeten säger till dem att förkasta. Det inkluderar hundar, musik och barn som inte passar in i normen.

Stämningar är överlag något DuPrau skriver väldigt väl. Något skakigare är alla de intrigelement som dyker upp genom historien. Vad är egentligen den avlidne farfaderns mystiska anteckningar? Vad betyder vykorten som Nickies pappa skickar? Vem är enstöringen i huset på kullen? Och varför är det så svårt att göra det som är rätt?

Halvvägs in i boken börjar jag inse att DuPrau lyckats ge den här boken en egen tvist, och att jag kanske måste fästa mig vid den trots allt. Så till slut vill jag rekommendera er att läsa den om ni tyckte om de andra Ember-böckerna. Bara slutet är värt allt annat, och hon fångar domedagsstämningen som ligger och dallrar i luften väldigt väl.

Malin

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 32 andra följare

%d bloggers like this: