Skip to content

Saker som aldrig händer

19 september, 2011

Saker som aldrig händer
Johanna Lindbäck
Rabén & Sjögren
2011

Idag börjar en ny vecka, och inte vilken vecka som helst, utan Bokmässeveckan (nytt ord som alla bör ha i sitt vokabulär). Bokmässan i stort och smått kommer vi givetvis att skriva om till leda den här veckan (och förmodligen nästa), men idag ska jag göra ännu en djupdykning in i Johanna Lindbäcks författarskap med en recension av Saker som aldrig händer.

Jag älskar när en bok börjar, och allt man har att förlita sig på är berättarens perspektiv. Inga andra sanningar har hunnit krypa fram och alla tänkbara möjligheter ligger framför dig som läsare. Ibland kan man gissa vart det är på väg, ibland visar det sig vara omöjligt.

Andreas flickvän beter sig konstigt, och kompisarna vill inte heller prata om vad som är på gång. Och vad gör man när allt verkar ok, men något gnager i maggropen trots det? Lindbäck fångar osäkerhetskänslan som man bär på när man börjar ana att något inte står rätt till, samtidigt som man inte vill konfrontera det helt.

”Snacka med henne. Lätt att säga, men om man gick in i en sådan diskussion på riktigt så fick man ju vara beredd på vad hon skulle kunna ge för förklaring. Och det ville han kanske inte höra. Förmodligen inte. Han hade i alla fall inte vågat ta den risken än, bara frågat lite i förbifarten hur hon mådde och så där, men inte tagit det stora samtalet, ställt henne mot väggen.”

Första delen av boken fångar känslan av osäkerhet i vänskaps- och kärleksförhållande så väl. Och hur man kan göra slut med en pojk/flickvän, men inte med vänner. Istället blir det Pangeas upplösande – man glider ifrån varandra och man är långt ifrån alltid säker på varför. Och frågar man, ja, då är det inte säkert att man kommer tycka om svaret.

Föräldrakärleken Lindbäck beskriver är också så fin. Det är skilda föräldrar som kommer överens, och som förstår Andreas. Förstår att han har gjort framsteg när han klarar en halv skoldag med sorg i hjärtat.

Det finns så många saker som sitter helt rätt i den här boken, språkliga formuleringar, Twilight-referenser och en varm känsla i magtrakten. Och kanske speciellt hur Andreas för en inre monolog där han gissar vad kompisarna antagligen tänker när de konverserar (trots att han inte har en aning). Slutet kommer lite abrupt, jag får gå tillbaka och läsa om vissa bitar för att förstå precis vad som händer men boken som helhet är otroligt läsvärd.

All läsning är en form av verklighetsflykt, men man kan fly kortare och längre sträckor. När jag läser Saker som aldrig händer är det som att fly till den egna gymnasietiden, med allt vad det innebär i känslor och galenskaper.

Malin

P.S. Jag vann den här boken i en tävling på Johannas blogg, och det var först mitt i läsningen som jag upptäckte meddelandet från henne på första sidan. Då fick jag ett totalt fangirl-moment vilket jag misstänker var orsaken till att min tåggranne tittade skeptiskt på mig när jag gick av. Squeeande fungerar inte överallt, helt klart.

2 kommentarer leave one →
  1. 19 september, 2011 1:05 e m

    Åh den har jag hemma, ska ta och läsa den någon gång snart :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 32 andra följare

%d bloggare gillar detta: